
Efter förlossningen kände jag mig lite som en främling i min egen kropp. Allt hade förändrats - både hur jag såg ut och hur jag mådde. Jag hade alltid varit aktiv tidigare, men plötsligt kändes gymmet långt bort, både mentalt och praktiskt. Mellan nattvak, amning och vardagskaos fanns varken tid eller ork. Men någonstans inombords fanns ändå längtan efter att känna mig stark igen.
När jag började söka inspiration till hemmaträning för nyblivna mammor insåg jag snabbt att jag inte var ensam. Det finns ett helt nätverk av kvinnor som kämpar med samma balansgång - att ta hand om sig själv samtidigt som man tar hand om någon annan. Det var befriande att se att träning inte behöver handla om att “komma i form”, utan om att återknyta kontakten med sin kropp.
Jag började med något så enkelt som fem minuter om dagen. Lite rörlighetsträning, andningsövningar och försiktiga squats. När jag kände att kroppen svarade positivt, vågade jag lägga till fler rörelser. Jag märkte snart att träningen gav mer än bara fysisk styrka, den hjälpte mig även mentalt. Att få röra mig igen gjorde mig lugnare, mer fokuserad och faktiskt gladare.
Med tiden hittade jag rutiner som passade vardagen. En kort paus under bebisens förmiddagssömn blev mitt tillfälle att ladda om. Vissa dagar gick allt lätt, andra inte alls, men jag slutade döma mig själv. Poängen var att fortsätta försöka, oavsett hur mycket eller lite jag hann.
Det viktigaste jag lärt mig är att inte skynda. Att återhämta sig tar tid, och kroppen behöver omtanke snarare än press. För mig blev det avgörande att hitta träningsprogram som var anpassade för just mammor - övningar som tog hänsyn till bäckenbotten, hållning och gradvis styrkeuppbyggnad.
Idag tränar jag fortfarande hemma, utan stress eller krav. Det har blivit en naturlig del av dagen - min stund att andas och känna mig stark. Det är inte längre en kamp mot tiden, utan en påminnelse om att även små steg räknas.